Vid halv sju på kvällen fredagen den 23 oktober passerade skärgårdsbåten M/S Vaxö Gåshaga på Lidingö. Ombord fanns 22 passagerare och fyra besättningsmedlemmar. Båten var på väg in mot Stockholm, genom ett skärgårdslandskap som vid den här tiden på året snabbt förvandlas från vardagsväg till svart vatten.
I samma farled färdades M/T Fandia Swan, ett 126 meter långt tankfartyg under maltesisk flagg. Två fartyg på väg åt olika håll. En vanlig oktoberkväll.
Sedan var ingenting särskilt vanligt längre.
Vaxö kolliderade med tankfartyget.
Den viktigaste uppgiften i hela berättelsen är inte storleken på tankern eller skadorna på båten. Det är att ingen människa skadades.
Varningsförsöket som inte nådde fram
Enligt Sjöfartsverkets uppgifter hade tankfartyget lots ombord. Lotsen upptäckte att fartygen var på kollisionskurs och försökte göra Vaxö uppmärksam på situationen, utan att lyckas. Den mindre passagerarbåten träffade tankfartygets babordssida.
Vad som gjorde att situationen uppstod är fortfarande inte klarlagt. Det finns anledning att ställa frågor om uppmärksamhet, kommunikation och navigering. Men det finns ingen anledning att dela ut skulden innan utredningen har gjort sitt arbete.
Krocken skadade Vaxös bogvisir. Det kunde inte längre öppnas för normal avstigning. Ändå kunde besättningen köra fartyget för egen maskin till Slussen, där passagerarna fick gå av via akterdäck.
M/T Fandia Swan gick vidare till en ankringsplats för kontroller. Vaxö togs ur trafik och fördes till varv. Inga skador under vattenlinjen hade rapporterats på fartygen.
En olycka utan offer – men inte utan varning
När en olycka slutar utan personskador är det lätt att låta den sjunka undan i nyhetsflödet. En notis. Sedan nästa rubrik.
Men för den som arbetar med sjöräddning är avståndet mellan en lindrig kollision och en katastrof ibland obehagligt kort.
Sjöräddningsledaren Lina Buurstra, som tjänstgjorde den aktuella kvällen, har i Sjöfartstidningen varnat för vad som hade kunnat inträffa. Hon pekar på den stora skillnaden mellan fartygens storlek och hur allvarligt en träff i sidan kan sluta, även för ett större fartyg.
Hennes poäng handlar inte om att döma ut enskilda sjömän. Den handlar om att en olycka kan vara en varning också när alla kommer hem.
Höstmörkret förändrar allt
Stockholms skärgård är inte en tom kuliss efter att sommarens sista badgäster rest hem. Farlederna fortsätter att fyllas av kollektivtrafik, lastfartyg, arbetsbåtar och fritidsbåtar. Men förutsättningarna skiftar när dagarna krymper.
I mörker är det lanternorna som berättar vad ett mötande fartyg är, åt vilket håll det går och hur det ligger i vattnet. Ett stort handelsfartyg behöver inte se ut som ett upplyst höghus. För den ovane kan ett par ljuspunkter på en svart horisont vara svårare att tolka än man tror.
Radar och AIS kan hjälpa navigatörer att bygga upp en bättre lägesbild. Men teknik ersätter inte utkik, gott sjömanskap eller tydlig kommunikation.
Det är därför kollisionen utanför Gåshaga angår fler än dem som fanns ombord. Tusentals människor är beroende av att skärgårdens båtar går dag efter dag, i vind, kyla, regn och mörker.
För dem är sjösäkerhet inte en abstrakt fråga. Det är möjligheten att komma till jobbet och tillbaka hem.
Frågorna som återstår
Polisen och Kustbevakningen utreder händelsen och trafikförvaltningen har aviserat en egen utredning. Olyckan har också anmälts till Statens haverikommission, som enligt uppgifter i slutet av oktober skulle ta ställning till om myndigheten själv inleder en utredning.
Hur kunde två yrkesfartyg komma så nära att de kolliderade? Vilka kommunikationsförsök gjordes? Vad visade navigationsutrustningen? Och finns det rutiner som måste förändras?
Svar på de frågorna kan bli viktigare än själva plåtskadorna.
Den 23 oktober kom 26 människor undan utan fysiska skador. Det är den goda nyheten. Den sämre är att ingen ännu har kunnat ge ett slutligt svar på hur kollisionen kunde ske.
I skärgården finns det gott om vackra vyer att titta på. Men just den här historien påminner om något mindre romantiskt:
Havet bryr sig inte om hur ofta man har färdats samma väg. Det kräver uppmärksamhet varje gång.