Det började redan i maj. Solen tittade fram, någon drog av presenningen från båten och plötsligt hade vi glömt precis allting från förra sommaren. Myggen. Kostnaderna. De iskalla morgnarna. Grälen om tilläggningen. Allt var förlåtet.
Den här sommaren skulle bli annorlunda. Vi skulle ta det lugnt, njuta av naturen och inte stressa upp oss över småsaker. Det gick naturligtvis åt helvete nästan omedelbart.
”Det tar bara tjugo minuter med båten”
Det var en klassiker. Någon hade frågat hur lång tid det tog ut till ön. Den stolte båtägaren hade svarat med ett självsäkert leende:
– Äsch, tjugo minuter. Max.
Det var en uppskattning som byggde på tre förutsättningar. Att havet låg spegelblankt, att båten redan var tankad och att ingen hade glömt någonting.
Ingen av dessa förutsättningar uppfylldes.
Först skulle båten packas. Sedan skulle någon köpa is. Därefter upptäckte man att telefonen låg kvar i bilen.
När alla äntligen satt på plats hade vinden tilltagit.
Tjugo minuter senare befann sig sällskapet fortfarande inom synhåll från hamnen. En av passagerarna var genomblöt. En annan hade blivit sjösjuk.
Kaptenen stirrade sammanbitet mot horisonten.
– Det brukar gå mycket fortare, sa han.
Ingen svarade.
”Vi behöver inte ta med så mycket”
Det här var förmodligen sommarens mest systematiskt missbrukade mening. Den uttalades nästan alltid av den person som sedan packade mest.
Det skulle ju bara bli en helg. Två nätter på landet. Lite bad, god mat och avkoppling. Ändå stod familjen där på bryggan med packning som hade räckt för att etablera ett mindre samhälle i norra Sverige. Sex väskor. Tre kylboxar. En uppblåsbar flamingo. Reservkläder för fyra olika klimat och en påse med mystiskt innehåll som ingen ville kännas vid.
– Behöver vi verkligen allt det här?
Frågan betraktades som ett personligt angrepp.
När båten till slut lämnade bryggan satt familjens yngsta medlem inklämd mellan en grill och en kylväska. Väl framme visade det sig att någon hade glömt kaffet.
Det blev dålig stämning.
”Det brukar aldrig blåsa här”
Den här lögnen förtjänade ett alldeles eget pris eftersom den levererades med samma övertygelse av människor som hade tillbringat fyrtio somrar på samma ö och borde ha vetat bättre.
– Vi ligger väldigt skyddat här.
Det sa de medan tallarna böjde sig över tomten och grannens parasoll passerade i luften på väg mot Finland. Ingen verkade ljuga medvetet. De hade helt enkelt utvecklat en förmåga att förtränga alla väderupplevelser som inte passade den egna självbilden.
Regn var ovanligt. Blåst var tillfälligt. Kalla kvällar var friska. Och de där tre dagarna i juli när solen sken och havet låg blankt?
Det var det normala vädret.
Resten var undantag.
”Vi ska bara ta ett glas”
Det började vid sextiden.
Någon hade öppnat en flaska vin. Grannen kom förbi. Någon annan hämtade ost och kex. Allt var mycket civiliserat.
Vid halv nio hade sällskapet vuxit till tolv personer.
Klockan tio stod en man som ingen riktigt kände och grillade korv med en pannlampa på huvudet.
Vid midnatt hade någon hittat en gitarr.
Den visade sig vara sommarens största säkerhetsrisk.
Nu skulle det sjungas. Och inte vilka sånger som helst. Det skulle sjungas visor som ingen kunde texten till, med en intensitet som hade gjort en fotbollsklack avundsjuk.
Vid ettiden berättade grannen för tredje gången om sin gamla segelbåt. En timme senare hade någon bestämt att alla skulle bada.
Nästa morgon satt fyra människor i köket och stirrade på en kaffebryggare som om den innehöll svaren på livets stora frågor.
– Det blev ju ganska lugnt ändå, sa någon.
”Det är faktiskt inte så dyrt att ha båt”
Här hade vi sommarens obestridda mästare.
Båtägaren!
En människa som kunde förhandla om priset på ett paket kaffe men utan att blinka betala åtskilliga tusenlappar för att byta en liten metalldel med ett namn som ingen utanför marinbranschen hade hört talas om.
Båten var naturligtvis en investering. Inte ekonomiskt, förklarade ägaren snabbt, utan i livskvalitet.
Den kostade nästan ingenting när man väl hade köpt den.
Förutom försäkringen. Vinterförvaringen. Servicen. Hamnplatsen. Bränslet. Bottenfärgen. Reparationerna.
Och den där förbannade prylen som hade gått sönder för tredje gången.
När någon föreslog att man skulle räkna ihop alla kostnader blev stämningen omedelbart hotfull.
– Man kan inte sätta ett pris på frihet.
Det kunde man visst.
Men ingen vågade längre ta fram miniräknaren.
”Vi ska bara koppla av den här semestern”
Det var den största lögnen av dem alla.
Vi skulle läsa böcker, sova länge och sitta på bryggan och titta ut över havet.
I stället skulle gräset klippas. Bryggan lagas. Ved staplas. Båten tvättas. En läcka tätas. Något förbannat avlopp rensas.
Och så skulle det handlas.
Det skulle alltid handlas.
För även om man hade burit ut mat för en mindre armé saknades det ständigt något absolut livsnödvändigt.
Citroner. Toalettpapper. Grillkol.
Någon gång mitt i juli stod en utmattad semesterfirare på sin egen altan och konstaterade att han behövde semester från semestern.
Men det sa han naturligtvis inte högt.
För det här var ju paradiset.
Och ändå längtade vi redan tillbaka
Nu var det november.
Havet hade blivit mörkare, bryggorna låg tomma och sommaren hade förvandlats till bilder i telefonen.
Det märkliga var att nästan alla de där besvärliga stunderna redan hade börjat blekna.
Vi mindes inte riktigt hur mycket båten hade kostat. Vi hade nästan glömt den där fruktansvärda tilläggningen när halva familjen slutade prata med varandra.
Däremot mindes vi kvällarna.
När solen aldrig verkade vilja gå ner. När någon kom över från grannbåten. När vi skrattade så mycket att det gjorde ont i magen.
Och kanske var det just därför vi fortsatte att ljuga för oss själva varje sommar.
För innerst inne visste vi att skärgårdslivet sällan var så enkelt som vi påstod.
Men det var vårt kaos. Våra misslyckade tilläggningar. Våra alltför långa kvällar och alldeles för dyra båtar.
Och när våren väl kom skulle vi stå där igen.
Med en nyputsad båt, alldeles för mycket packning och ett självförtroende som saknade all rimlig grund.
Någon skulle fråga hur lång tid resan tog.
Vi skulle titta ut över havet, le och svara:
– Äsch, tjugo minuter. Max.

